Allan Friis: 1968-1978
( - 2 oktober 2014)

Allan Friis, född 1931

Allan Friis debuterade i mitten av 50-talet på en utställning tillsammans Max Walter Svanberg. Under denna tid präglades Friis måleri likt Svanbergs utav imaginism och surrealism. Ett par decennier senare, efter omtag och förändring, utmynnade det i ett mer unikt spår. Friis närmade sig allt mer pop-konsten i början av sextiotalet; de tidigare ickeföreställande formerna får nya skepnader, och de ofta abstrakta motiven har nu på ett naturligt sätt börjat växa. 

Dessa målningar är sammansatta utav en blandning mellan arkitektoniska element, men också utav olika tekniska och elektroniska komponenter; högtalare och sändare som lätt får tankarna att associera till övervakningsutrustning. Associationerna till kalla kriget och jakten på rymden förefaller tydlig över nästan samtliga verk från 1964-1968. Den närmaste konstnärliga referens kanske skulle vara uppbyggd av Henri Rousseau och Konrad Klapheck.

Att människan började bli allt mer och mer övervakad i det västerländska samhället var det få personer som reflekterade över under mitten på sextiotalet. I och med att tekniken utvecklades ökade den offentliga bevakningen, men Friis sätt att belysa detta nya fenomen gick de flesta förbi. Idag – med facit i hand – blir kopplingen till den statliga övervakningshysteri som härjade i många länder under denna tid dock mer uppenbar.

I slutet av sextiotalet försvinner de dolda budskapen, och budskapen i bilderna från det sena sextiotalet och under sjuttiotalet är direkt politiskt. Friis form börjar nu allt mer påminna om reklamplakat, ofta i monumentalformat. För att inte innebörden av motiven skall misstolkas tillför Friis text på bildytorna.

I februari 1974 blev Friis kontaktad av dåvarande intendenten på Lunds Konsthall; Marianne Bråhammar, som ville göra en utställning med Friis och Gerhard Nordström. Utställningen kom att kallas ”Vi sitter i samma båt”, vilket även var titeln på ett av Friis verk i utställningen. Samtliga av Friis verk var tuschlaveringar monterade på rullar. Utställningen blev mycket uppmärksammad, inte minst tack vare att en medlem av konsthallsnämnden ville plocka bort Friis bilder, av oklara politiska skäl. Kritikermottagandet var blandat. En och annan var inte beredda på Friis kraftiga bildspråk, och framför allt inte på det faktum att han tog så tydlig ställning och i klartext framförde sina åsikter. Uttalanden om “övertydlighet” och liknande syntes här och var i pressen. Enligt Friis kan man i den här sortens “konstnärliga yttranden” (som är i allra högsta grad politiska) inte vara tydlig nog. Utställningen visades även på Göteborgs Konsthall, Norrbottens Museum Alingsås Konsthall, Eskilstuna Konstmuseum och Kulturhuset i Stockholm.

1976 påbörjade Friis sin andra stora serie tuschlaveringar “Människor i Rosengård”, med utgångspunkt i den då nybyggda stadsdelen Rosengård i Malmö. Skildringen av miljonprogrammen i den svenska konsten är märkligt nog ovanligt förekommande. Det som också skiljde “Människor i Rosengård” från “Vi sitter i samma båt”, var att människor och miljö här skildrades i ett specifikt och identifierbart skeende, vilka i den tidigare “Vi sitter i samma båt” varit mer konceptuella. De drivande texter som Friis tidigare placerat direkt på bildytan, hade nu ersatts med text som var innefattad i själva motiven i form av skyltar och löpsedlar. Friis hade insett att sådana kortfattade ”miljötexter”, kunde få en speciell ironisk laddning i sitt förhållande till motivet. 

1977 ställdes Friis serie ”Människor i Rosengård” ut på Malmö Konsthall, utställningen blev en publik framgång och beskrevs som följer; ”För en gångs skull fick nu en konsthallspublik se en konst som inte bara var begriplig med ett direkt tilltal, utan även framförde uttalanden i politiska och sociala sammanhang och som var oundvikliga att ta ställning till. Genom detta fick konsthallen en helt ny publik som tidigare upplevt konsthallar som esoteriska finrum”. 

Delar ur ”Vi sitter i samma båt” och ”Människor i Rosengård” ställdes ut 1979-80 på "Nutida svenskt måleri” som visades i Moskva Riga, Tallin och Leningrad, sedan dess har de varit magasinerade för attnu åter igen lyftas fram för betraktande efter 35 år.